Sälen resan

I helgen har vi varit i sälen!! 6 timmars bilresa i torsdags när vi åkte, vi hade köpt en bärbar dvd till Marcus så han skulle kunna roa sig med nån film, vi steg upp klockan 05 på torsdagmorgon för att han skulle bli trött och vilja sova bort lite av resan, jo tjena, 30 minuter sov han.
Men inte ett klagomål hördes på hela resan, otroliga barn!! Hann inte åka på torsdagen, utan vi samlade krafter inför fredagen istället.

Vi köpte en sele till Marcus och iväg for han nerför backen, aldrig tidigare hade han stått på skidor, och efter ett åk så lärde han sig att ta sig fram och göra stå stabilt nerför backen.
Helt otroligt, och han tyckte att det va jätte kul, han va till och med på väg att ta sig iväg upp för liften själv, han försökte, men som tur va hann V ikapp honom. haha samma sak när dom kommit upp i backen så skulle han ner på en gång utan selen, så V fick slänga sig efter honom för att få på honom selen.

Jag kände mig som en drottning i backen trots att jag inte åkt slalom på 15 år, men så fort man kommit upp i backen så kom man på hur man skulle göra, så när jag och Viktor stack iväg sen till de lite mer farliga backarna, så var jag alldeles euforisk, trodde jag kunde göra vad somhelst när som helst och hur somhelst, jag va ju världsbäst på slalom, och ju snabbare det gick, desto roligare var det, skrattet bara ekade där jag for, tills jag helt apropå ingenting föll som en jäkla fura och ramlade rakt på ansiktet. Där satt jag mitt i backen, alldeles paff, med mina solglasögon alldeles sneda, fläskläpp som jag blödde ifrån, en bula på ögonbrynet och skrapsår i pannan och en bultande huvudvärk.
Då var jag inte lika tuff längre!!

Viktor sa sen när vi åkte upp för liften att jag inte verkade lika glad längre, och nej, mina eufori hade släppt lika snabbt det kom. haha, jag var nästan lite rädd sen.. men jag föll inge mer, man jag åkte inte lika snabbt heller..

Kom hem i söndags, Marcus gnällde inte en enda gång i bilen denna gång heller.. och itne såg han på nån dvd heller, jag gav honom min iPhone i bilen, och vipa så var han road hela vägen hem. iPhone måste ju vara världens bästa uppfinning!!

Kramar A

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vaknat på fel sida?

Japp, det har jag nog.
Vaknat på fel sida alltså,
Har varit då uruselt dåligt humör hela dagen för att inte tala om den gär tröttheten som har gjort att jagknappt orkar hålla ögonen öppna.
Trassel på jobbet som innebär en massa frustrationer och irritationer,väl hemma tänkte jag vila en stund medan Marcus såg på scooby-doo, men efter 10 minuter så ville han inte se mera, och jag kan ju inte gärna tvinga honom, så hela kvällen har varit likadan som dagen, och har dessutom försökt att få kraft i mig till att få ner i tvättstugan, vilket jag tillslut gjorde, men nu vet jag inte om jag ska orka gå ner igen och få upp kläderna och städa, nee får nog skicka ner V
(Som för övrigt har fått ta allt mitt skit ikväll)
Inte lätt att vara min man jämt..

Butter A

30 år

Förra veckan fyllde min älskade man 30 år, nu börjar vi på bli gamla, efter 11 år tillsammans i sommar, så ser man åldern krypa inpå oss.
V fick en träning och sparrningsmatch med en MMA fighter, och pistolskytte 1 1/2 timma.
Han blev jätte glad,och det kändes bra att han blev nöjd.
Kändes bättre att ge bort upplevelser än ting, och speciellt när man fyller halvvägs till 60.

På torsdagmorgon drar vi iväg till Sälen hela familjen för att åka slalom, V:s mamma och hennes kille Bengt ska med oss, vilket innebär att vi även kommer att ha lite barnvakt så jag och Viktor får åka lite själva i backen, känns både kul och mysigt.

Idag träffade vi Maecus kompis Rorik efter dagis och sen gick vi hem till dom och gjorde tacos, barnen har lekt som tusan, så svettiga och granna gick vi hem och Marcus däckade snabbare än kvickt.

Nu ska jag invänta big brother, och äntligen äntligen är Rodney tillbaka i tv-rutan!! =)

Kramar A

Ambulans till Astrid Lindgrens barnsjukhus

I onsdags jobbade jag till 14,hämtade Marcus från dagis, vi hämtade vovven Selma och gick ut på en promenad, Marcus lekte med sin kompis Ellis en timma.

Sen gick vi hem för att se lite på Scooby-Doo som jag hade lovat honom.

Vi sitter bredvid varandra på soffan, han tittar på tv:n och jag glor i min telefon, när han börjar göra lite konstiga ljud ifrån sig, jag tittar på honom och frågar vad han gör

Då har han helt tappar styrseln i nacken och huvud så huvudet har trillat bakat så han tittar upp mot taket, ögonen går i kors, han blinkar mkt, spänner hela kroppen och det bara tjuter när han försöker andas,,

Livrädd som jag blir, lyfter jag upp honom i famen som ett spädbarn och nästan skriker på honom

-Marcus, Marcus MARCUUS

Sen kommer paniken när det inte blir nån skillnad, han fortsätter krampa och ryckningarna och ögonen och andningen blir inte bättre, ringer 112, och dom säger att dom skickar ambulans på en gång.

Hon på larmcentralen fortsätter prata med mig, och frågar vad som händer och jag försöker prata fast gråten stockas bara i halsen, och mitt upp i alla hans kramper, blir han alldeles blek, läpparna vita, han slappnar av i hela kroppen och blir alldeles lelös, och andningen blir knäpptyst.

Där jag stod far tankarna genom huvudet

-Nu dog mitt barn.....



-Vad händer, vad är det som händer?? frågar hon på larmcentralen, och jag försöker börja ropa på Marcus igen och skakar lite på honom, och han öppnar munnen och försöker prata, svammel, men han gör något ljud,, nästa tanke som far genom huvudet

-Han har blivit hjärnskadad..



När han blev så där tyst så somnade han, och han sov fram tills ambulansen kom i min famn, jag ståendes vid en dragig balkong för att kyla ner en kokhet barnkropp, jag försöker väcka honom men får bara något obegripligt till svar från honom, men ögonen förblir stängda..



Ambulanspersonalen kommer, och ber mig lägga honom på soffan, dom säger att dom starkt misstänker att han har haft en feberkramp.

Dom tar tempen och den visar 38, vilket i mitt tycke knappt är feber när man är barn?

Han får febernedsättande och vi åker in till barnsjukhuset, när vi kommit fram ligger febern på 39

Så förmodligen reagerade kroppen så starkt på att han fick ett uppåtstigande feber så fort..



På sjukhuset började han prata begripligt igen, och efter några timmar av prover, och Marcus sovandes mest hela tiden fick vi åka hem, med svar att det var en feberkramp.



I taxin hem säger Marcus:

- Mamma, det va roligt på sjukhuset hos doktorn, man fick så mkt saker,

Så han verkar inte vara skärrad i alla fall..



Värre är det för hans mamma, som så fort jag blundar eller tittar honom i ögonen ser den här synen framför mig hur han låg och skakade i min famn, dagen efter sjukhusbesöket grät jag hela kvällen, do kom min chock, efter att försöka vara stark inför Marcus så var det min tur att släppa på mina känslor, som jag nog kommer att få göra ett bra tag framöver...



A