Min förlossning!!!

Har skrivit allt detta för att ha kvar själv, så man inte glömmer bort, men för er som har lite att göra, någorlunda intresserade, här kommer min förlossnings berättelse, ända från första värken, till slutet.


Min förlossning!
Gick och la mig för at sova klockan 01.00, datumet hade just gått in på fredag den 22 Augusti. Min förlossning var egentligen beräknad till den 18 Augusti, så jag hade gått över med 4 dagar.. vaknade halv 3 av att jag hade ont i magen, det stack som till och jag tyckte jag va tvungen att använda mig av min profylaxandning, men eftersom att jag inte visste hur en värk skulle kännas så tänkte jag att det kanske bara var magknip, för det kändes lite så,, Efter ca en halvtimme i sängen insåg jag att jag inte skulle kunna somna om, så jag väckte Viktor och sa att det kanske va så att jag hade värkar, men att jag inte visste, att det gjorde ont i magen i alla fall,, fick som svar att jag skulle väcka honom ifall det va något som jag behövde. Jag har verkligen fram till dess gjort allt för att få igång min förlossning, jag har varit inne på www.familjeliv.se och läst om alla möjliga tänkbara grejer som ska kunna få igång förlossningen, så jag har gjort allt från att dricka hallonblads te till att springa i trapporna efter jag har varit ute med Selma men ingenting har hänt. Jag har bett till gud varje natt att när jag vaknar och ska gå och kissa som jag gjorde 8 gånger per natt att vattnet skulle gå, men ingenting. Maja, Viktors brors tjej fick en liten pojke två veckor innan förlossningen, så jag hade ju hoppats på att jag skulle ligga snart därefter i och med att jag var beräknad till att föda två veckor efter henne. Men som sagt, det blev fem veckor imellan istället. Sista natten, bad jag inte till gud, sista dagen sket jag i allting vad jag hade läst om, utan satt bara och tog det hur lugnt som helst, och det gjorde tydligen tricket! För att gå tillbaka,, jag gick upp ur sängen och satte mig för att spela lite simpsons till xbox 360 som jag hade fått av Viktor i min 26-års present som var 3 tidigare. Men insåg snart att jag hade lite för ont för att koncentrera mig att försöka döda en boss så istället la jag mig i soffan och tittade runt lite bland kanalerna, kom särskilt ihåg att jag lyssnade på Jordan Sparks (No air) Var även inne på www.varktimer.se för att kolla hur långa och täta värkar jag hade, ifall det nu var det som jag hade. När klockan hade slagit 04.30 gick jag för att väcka Viktor, sa lite försiktigt att jag nog hade värkar och att det gjorde ont och ville att han skulle komma upp för att jag kände mig så ensam, kom ihåg att han frågade ganska direkt om jag ville att han skulle vara hemma från jobbet idag, och det ville jag ju självklart att han skulle göra. Han hoppade upp ur sängen, så pigg har nog aldrig sett honom, han började genast packa bb väskan, och prata om vad vi skulle ha med oss och vad han skulle gå och köpa från affären om vi hann dit innan dom öppnade osv. men bad honom lugna ner sig för att Selma märkte att nåt var på gång, och man märkte att hon blev orolig, jag la mig i soffan igen, och försökte vila upp mig emellan värkarna, Viktor satte sig och spelade tv-spel, vi hade det faktiskt ganska mysigt. Före 8 tiden på morgonen så hann jag ringa och berätta för min syster att jag nog hade värkar i alla fall, för hon hade sagt att jag skulle ringa på momangen ifall någonting hände, så det gjorde jag, men va tvungen att lägga på stup i kvarten för jag kunde inte prata när värkarna kom, hann även skicka iväg ett mass sms till mina vänner som prompt skulle veta när är något hände dom med. Tror att klockan hann bli fram emot 8 tiden innan vi ringde till bb första gången. Jag berättade för dom att jag i alla fall trodde att det var värkar men jag var ju inte säker eftersom jag inte visste hur dom skulle kännas, hon bad mig ringa tillbaka när jag hade 3 värkar inom loppet av tio minuter. Under den tiden var Viktor iväg och shoppade loss på ICA så vi skulle ha med oss godis, coca-cola, blåbärssoppa, nyponsoppa med mera till BB, han gjorde i ordning en ordentlig frukost också med fullkorns pasta med kantarellsås, så jag hade något i magen för att orka med förlossningen, fastän jag inte var hungrig, så fick jag på något sätt i mig det. Insåg ganska snart att jag redan hade tre värkar inom loppet av tio minuter, men vågade inte ringa direkt, utan väntade ett tag till, när jag sedan ringde för att berätta det, så skulle jag avvakta och ringa tillbaka när värkarna varade över 1 minut per gång som dom kom. Dom sa att under tiden så kunde jag lägga mig i badet eller någonting för att kolla om smärtan blev bättre, jag bestämde mig för att göra det, men ringde till Elin först för att förbereda henne på att det nog var dags och att hon skulle förbereda sig på att komma och hämta Selma. Efter det la jag mig i badet med Viktor hack i häl med klocka och grejer så vi kunde hålla kolla på värkarna. Jag tyckte faktiskt att det var rätt skönt att ligga i badet, det hjälpte lite grann emot smärtan. Ringde till bb igen efter och sa att nu hade jag faktiskt tre värkar inom tio minuter som varade längre än en minut, jag var beredd på att sticka på minuten, men hon sa att nu är du hemma tills det känns som om du inte klarar av mer, så vi ringde till Elin igen, och bad henne att göra sig i ordning och komma, och tänkte att vi drar efter hon har kommit hit. Efter det samtalet blev det bara värre och värre, smärtan var väldigt internsiv när den kom, spydde i handfatet i köket för att jag hade så ont, det var mina kolhydrater som jag hade fått i mig för att klara förlossningen, började till och med och skulle torka upp mina makaroner men lugna Viktor tog hand om det, vilken prins han var. Ställde verkligen upp till 100%
La in och ut min choise (låtsas snus) och var riktigt irriterad över att jag klämde sönder den varje gång jag hade en värk så jag sa högt och argt -Jag skulle döda för en riktig snus!!!
-Vill du ha en? Sa Viktor lite försiktigt
-Nej då KRÄKS jag sa jag tillbaka, men va gulligt av han att ändå erbjuda, sötnosen.
Elin kom hem till oss vid halv 12, då ringde vi taxin direkt, Viktor ringde upp BB också och berättade för dom att vi var på väg. Gav Elin en snabb kram och tackade för att hon skulle ta hand om Selma, och sa att hon fick göra kaffe och äta bullar ifall hon ville. Lunkade ut till taxin som var hos oss inom fem minuter, som gratulerade väldigt redan då. På väg till förlossningen kändes det om om värkarna avtog så jag kände mig nästan säker på att det nog var en jävulsk magknip jag hade haft i flera timmar. Men dom började strax därpå igen när vi stod och väntade på att nån barnmorska skulle komma och ta hand om oss. Klockan 12 blev vi inskrivna, blev tagen till ett rum längst bort i korridoren, satt där och väntade på att nån skulle hjälpa mig med smärtan, men tyckte inte att det hände så mycket, fick bara kläder att byta om till, nätbyxor, blöja, och en stor rock. typ ett nattlinne, sen satt jag där på sängen och hade ont och fyllde i några papper.Till slut blev jag undersökt, och jag var redan öppen 5 cm, dom var riktigt imponerade över hur bra jag hade kämpat på hemma. Både jag och Viktor kände oss rätt säkra på att jag säkert inte skulle vara öppen någonting eller väldigt lite och att dom skulle skicka hem oss igen. Men jag blev riktigt stolt över mig själv. Efter en timma och en kvart frågade jag när man ska få nån smärtlindring, och hon informerade mig om att det kunde jag få direkt, så hon gav mig lustgasen och visade snabbt hur den fungerande, men jag tyckte att den luktade och smakade fruktansvärt illa så det var ingenting jag ville andas i, så jag struntade i den, och fortsatte och ha ont och bad om en epidural istället. Barnmorskan informerade mig att det bästa var att ta en PCB istället, den var minst lika bra som en epidural om inte bättre, för värkarna skulle inte avta något, och om jag inte tyckte att den var bra, kunde jag ändå få epiduralen efteråt, så jag kände väl att varför inte pröva i såna fall,, denna får jag vid tjugo i två... och det gjorde så ont så jag tappade helt kontrollen så här i efterhand gjorde det nästan mer ont än att föda... ALDRIG igen en pcb. Jag skrek, och när dom äntlige var färdig så sa dom glatt att vänta nu in nästa värk så kommer du inte att känna ett dugg! Jo men hejsan, det gjorde PRECIS lika ont som tidigare. I samband med detta ser dom till att vattnet går för mig. Klockan tre så äntligen, får jag min efterlängtade smärtlindring, Viktor tycker inte om sprutor så han gick ut ur rummet när dom satte sprutan i ryggen, men oj vilken bra smärtlindring, Kunde till och med få i mig en smörgås och kunde vila lite på sängen, vilket gjorde otroligt mycket för mig. Känner mig riktigt pigg efter epiduralen och går upp och sätter mig på mjuk stor röd boll och hoppade runt på den, står även och smådansar vid ett gåbord som dom tog in till mig, Viktor har förklarat det som att jag blev så pigg -(att ja skulle städa rummet)
Vid 18 tiden upplever vi det som om värkarna har avtagit helt, känner knappt någonting längre, men tjugo minuter senare är allt igång igen, ändå sätter hon värkstimulerande dropp på mig, jag har väldigt ont av värkarna igen så dom fyller på epiduralen. Sen kommer en enorm huvudvärk som jag fick alvedon emot. Viktor är en klippa under hela tiden, han ser till att jag får i mig att dricka och äta, (Gott&blandat) och är så underbart snäll och ser till att jag andas på det sättet som vi har lärt oss under profylax andningen och att jag är avslappnad. Vid halv nio på kvällen är jag super trött och sitter på bollen och kräks för att jag har så ont igen, Jaha det var den blåbärssoppan, ( dom dricker ju det i vasaloppet och då orkar dom med, så vi tyckte att det var utmärkt att ha på förlossningen) Börjar krysta men ingenting händer, dom vill inte fylla på epiduralen något mer eftersom att jag är fullt öppen, och jag har fruktansvärt ont. Jag vänder till knästående och krystar och krystar men ingenting händer, jag ber en barnmorska om att använda sugklocka på mig, men hon berättar vänligt att det är en läkare som måste ordinera det, men strax därefter kommer en läkare in och berättar att hon ska använda sig av sugklocka för att jag hade nu fått högt blodtryck och feber, Sen börjar vacuumextraktionen.. klockan 22. Då har jag varit öppen 10 cm i 2½ timme. Detta står i slutet av förlossningsberättelsen från BB: Extraktionen påbörjas 22.07 och är mycket tung. Tveksamhet om huvudet följer men bestämmer mig för att pröva en dragning till varvid huvudet följer klart. Beslut därefter att utföra resten av extraktionen med hjälp av yttre press, det vill säga att en barnmorska tryckte allt vad hon hade ovanifrån på magen. Totalt blir det fem dragningar. Då huvudet står i genomskärning känner man hur perineum brister rakt på så att ett hål uppstår, överiga perineum brister i samband med detta och kan därefter förlösa huvud och kropp på en värk. I samband med partus har en perinealbristning grad III uppstått. Ingreppet bedöms komplicerat!
Och detta kände inte ens jag, tänk att man kan ha så ont att man inte känner att man brister, och det var det jag var som mest rädd för, hade till och skrivit i mitt brev till förlossningspersonalen att det var det jag var rädd för, ville att dom skulle använda sig av handdukar och olja för att man inte skulle brista så mycket. Under den här tiden sprang Viktor fram och tillbaka med våta kalla handdukar som han baddade mig i pannan med, vilket uppskattades otroligt mycket, jag hade aldrig klarat det utan honom! Helt fantastiskt vilket stöd han var. Dragen med sugklockan var jobbig för Viktor då han berättade i efterhand att jag tog i så att näsan blev lila på mig, läkaren drog så hårt med sugklockan att hon var alldeles svettig och att det satt en barnmorska på mig och tryckte allt vad hon kunde på magen, sen att det var fem stycken till inna i förlossningerummet som tittade på, (detta märkte inte jag för jag blundade och koncentrerade mig på det jag gjorde) Han sa att han var livrädd att det skulle komma ut en del av huvudet från bebisen med sugklockan och sen när dom var färdiga och jag hade fått den lila blå knubbiga sälen på magen så ropade dom med Viktor och sprang ut, då va Viktor säker på att något hemskt hade hänt, han såg ju en massa blod på golvet men han hade inte uppfattat att dom berättade tidigare att dom skulle ta ut barnet direkt efter eftersom det blir jobbigt för barnet att födas på detta sätt, dom sprang ut och sög i näsborrarna för att få bort fostervatten, och kom snart tillbaka till mig. Viktor kom inbärandes på världens vackraste son!! Tårarna rann på oss båda. Det var det mest underbara ögonblick i hela mitt liv!!!!!! Fick hålla honom i ca 10 minuter, jag satt mest och grät och räknade fingrar och tår, sen var jag tvungen att åka till operation, för att sy igen mellangårdet som spruckit, dom berättade att det var bättre att göra där, för det är lugnare och bättre ljus. Viktor fick vara kvar med lillen i famnen och jag rullades iväg, knappt medveten om att jag nu hade en son. Inför stygnen fyllde dom på epiduralen ännu en gång, och denna gången med så mycket att jag blev förlamad från midjan och neråt, jag kände ingenting alls!!! medan som sydde, däremot, hade jag sovit 1½ timme på snart två dygn så jag kände mig rätt borta i huvudet där jag låg, frågade ut personalen om deras natt skift, låg och sjöng med till radion, och somnade till och vaknade av att jag snarkade, allt detta medan dom sydde!!!
Sen skulle dom lyfta över mig till en annan säng då dom va klara, och mitt ben hamnade utanför sängen, försökte lyfta upp det, men icke, kunde inte röra en tå, detta var den mest förunderliga känslan, så jag brast ut i skratt. Jag rullades iväg till uppvaket, där jag hade fått höra att Viktor skulle få komma upp med lillen medan smärtlindringen släppte lite. Dom var väldigt vänliga och ringde direkt till förlossningen för att berätta att jag hade kommit dit, men då hade dom så fullt upp så dom skulle skicka upp Viktor sen när dom hade lite tid, men jaha, där låg ja och väntade, fick hjärtklappning vare gång jag hörde nån i dörren, men det var aldrig han.. Låg och tittade och lyssnade på samtalet från rummet bredvid där en dement gubbe låg och trullade på, kändes som om jag själv bodde på ett demensboende och var förlamad, sköterskan berättade att jags kulle få åka iväg till till vårdavdelning 16 där vi skulle bo, när jag kunde dra upp mina ben själv, så med lite fusk drog jag upp dom med händerna, ringde snällt på klockan för att visa vad jag nu kunde göra. Då hade jag legat där en halvtimma kanske, hon blev riktigt imponerad av mig, tills hon la ner mina ben och bad mig dra upp dom igen, för jag kunde inte göra mer än att vicka på nån enstaka tå. Hon små log lite åt mig och sa att jag msåte ändå ligga där i två timmar även ifall jag skulle kunna röra på mig. Dom ringde ner till förlossningen igen, där dom berättade att Viktor och lillen nu befann sig på rummet och dom inte hade tid att följa med honom upp för förlossningen var smockfull. Så efter två timmar, så började dom dra ner mig, jag har nog aldrig haft ett så stort leende på mina läppar som när jag såg Viktor stå där med lilla Marcus i sin famn! Det tog sammanlagt 24 timmar exakt, från första värken, till ihopsydd och få träffa gubben och son. Så det var det, där låg jag till morgonen, med Marcus i min famn, förlamad i mina ben, med nätbyxor, blöja och kateter och kände mig som världens lyckligaste! Måndag den 25 Augusti åkte vi hem med vår älskade son!!!