dop

Jaa,, usch och fy vad allt är trist, jobbigt och ångestframkallande, Pappa ringde igår och berätta att vi var bjuden till min kusins dop när jag va i Umeå, även fast jag inte har träffat henne på flera år så skulle jag tycka att det var väldigt roligt att gå, så jag s att jag ville följa med.
Jaha, och efter det började funderingarna,, hmm dop?? Marcus är ju banne mig snart 6 månader.
Och jäkla skit vad allt ska va besvärligt, vi kan ju inte få in alla gäster här hemma, snarare en kanske på sin höjd, men sen har vi ju gästrummet nere i källaren som faktiskt har två sängar och en eller två tältsängar, men enligt V så var det visst garanterat till hans mamma, för hon tycker att det är det minsta när hon har betalat våran lägenhet till störst del. Ja visst, det är ju jätte snällt, men hon och hennes kille har ju faktiskt 3 andra ställen och bo på i sthlm, och kommer min släkt så har dom bara oss som dom känner.
Aja, skit samma, menar bara på att det kanske blir lite fel, vi satt i alla fall och gick igenom detta fram och tillbaka, och nu i slutändan så har vi besämt, att ingen får komma! För att slippa en massa besvär har vi ett dop i stillsamhet, så ska vi ha en "namngivarfest" i Umeå med min familj när jag är h emma, och vi gör detsamma här för Viktors familj. Det är banne mig inte lätt när kanske 90% av gästerna som kommer inte har någonstans att sova för alla kommer lång väga ifrån, och som sagt att ska vi ha ett stoort dop, så är det en jävla massa fler som ska bjudas än bara våra släktingar, det blir ju även en massa vänner från lång väga också. så Neee, detta är nog det bästa vi kan göra! Så tyvärr alla! Blir inge!!!

Kramar A