Otroligt...

Dagarna för mig nu... ( Kan tillägga att han är sjuk och inte alltid så här)
Lille Marcus min älskade son, du är kinkig, grinig och skrikig, ingenting alls är bra.
Du har 1000 leksaker på golvet men rör inte enda, det enda du är ute efter är sånt du inte får leka med, du skriker när du inte får som du vill för att bli upplyft, jag lyfter upp dig, du ser något annat du är intresserad utav lägger tillbaka dig på golvet, du blir less efter 30 sekunder och börjar åter igen att skrika.
Ingenting är bra, sen gör vi mat åt dig, du skriker lite medan du äter, för att det inte går fort nog eller vällingen inte kommer tillräckligt fort, när du är färdig sitter du nöjd och belåten och rapar, sen hör man en burrande ljud bak i blöjan, traskar iväg med dig för att byta, då börjas det igen, skrik gnäll och gråt, vill absolut inte att jag ska hålla på att böka med de där kläderna, sen till slut så somnar du, oroligt och hostigt.
När du vaknar har du fått lite energi för i alla fall att jaga de där sladdarna som är förbjudit att leka med i alla fall en kvart, sen inser du att du inte får som du vill så började det igen, försöker att mata dig med vanlig mat.
Du spottar fräser och arg ut, tills efterrätten kommer fram, då går det lite bättre, sen hör man det där brummande bak i blöjan igen, så är man igång.
Om jag bär dig, gåendes går det relativt bra, mycket att titta på under tiden, men jag får absolut inte sitta still, usch ryggen går nästan av att bära 9 kg...
Är vi i köket jagar du bara Selmas matskålar, igår tog du nästan ett dopp i vattenskålen hennes, i vardagsrummet finns det sladdar åt alla håll och kanter, är vi i badrummet ska du helst krypa in i badbaljan din som står på golvet eller försöka öppna den äckliga soptunnan.
Är vi i hallen så vet du vart sladden till modemet ligger,och i ditt rum, ja där finns just ingenting på golvet så där vill du inte vara alls.
När pappa kommer hem på kvällen blir du hysteriskt glad i en kvart för att det sen ska tyna bort och återgå till det vanliga gnällandet, vi badar, som du tycker är kul, men sen när det är dags för torkning och påklädning vill du inte vara med längre.
När du äntligen somnat, drar man nästan en suck av lättnad för att få lite lugn och ro och tyst...
Sen går det 2 timmar, sen börjar jag tycka att det känns för tomt och tyst och stillsamt

Vaknar på morgonen av att du börjar vrida och vända dig, öppnar lite smått mina ögon och möts av världens största och underbaraste leende som gör att man inte kan göra annat än att brista ut i skratt själv, och med hjälp av det leendet orkar man med nästa dag och nästa dag och nästa dag, när du gråter gör det ont för mig att se dig ledsen, när du skrattar skrattar jag själv för det är så genuint riktigt. När du bajsar skrattar jag och inser att det nu är dags igen, när jag bär dig runt lägenheten med min ömma rygg njuter jag av att titta på dig som är så förundrad över hur stor denna värld är.
När du jagar dessa eländiga sladdar kan jag inte göra annat än att le och inse att du är som en blåhaj, du ger dig aldrig, oavsett hur jag vrider och vänder och lyfter bort dig vet du precis vart du ska för att hitta det som du inte får leka med.
Avundas dig som vill undersöka allt, allt är verkligen spännande, när man tyckte man själv att en fläck på golvet va intressant att titta på??
När du kommit till ro på kvällen pussar man dig försiktig i pannan och njuter av att se dig bearbeta allt som dagen gett för att orka med att undersöka minst lika mycket nästa dag.
Marcus, jag älskar dig över allting annat, du är för mig ovärderlig och heeeelt underbar, hur jobbig du än må vara ibland :)

Kramar A